Förlossningsberättelse..
Fick en förfrågan om en förlossningsberättelse, så har kommer den.
Fick värkar på onsdagen runt 15 tiden. Vi åkte till Floda på kalas och firade min bror som fyllde 34 (!).
Hade värkar hela natten, tog alvedon och en dusch innan jag gick och la mig då jag hört att förvärkar ska försvinna då, men de visade sig vara "riktiga" värkar.
De var ung med 6 minuters mellanrum. Slumrade 2 stycken 45 minuters stunder framåt morgonen. Stefan låg bredvid och sov som en prins då jag sagt till honom att det inte är någon idé att vi båda ligger vakna och blir alldeles trötta till dagen efter. Och att jag antagligen skulle behöva honom pigg ;)
På torsdag kväll gick jag och badade. Då hade jag haft värkar heeela dagen. Badade 3 timmar. Jösses vad skrumpen man kan bli. Badade och profylaxandades. Stefan kollade på dvd och kom och fyllde på varmt vatten emellanåt...
Jag gick upp ur badet när jag började få svårt att slappna av. Klädde mig och sedan ringde vi förlossningen vid 21.30 tror jag. Jag bad stefan ringa men de ville ju såklart prata med mig, så det var bara att andas bort värken och ta telefonen.
De sa att det absolut verkade som om jag var i förlossningsarbete och att vi var välkomna in.
Jag ringde mamma, utryckte min oro över att om det gjorde sådär ont att vara öppen 1-2 cm hur ont skulle det då inte göra att vara öppen 8! Jag var ganska säker/orolig över att vi skulle få åka hem igen och försökte väl ställa mig in på det.
Stefan glömde sin mat hemma (runt vilken vi haft ganska många disskusioner) så jag tvingade honom att vända hem igen, ÖVER FARTGUPP -MED VÄRKAR(!) för att hämta den.
Inne på förlossningen så var jag öppen 8 =)
Wow, superwoman!!! ;)
Jag fick frågan om smärtlindring men blev mest undrande om det inte skulle göra mer ont än så. Jag tog ingen och resten av öppningskedet gick jätte bra. Vi gick runt i korridoren och hade det gott och andades genom värkarna. Stefan var ett enormt stöd och jätteduktig!
Tyvärr så var den bm som vi fått inte den bästa. Kände inte att vi fick ngn bra kontakt och hon mumlade mest lite för sig själv så att man hade svårt att avgöra om hon faktiskt pratade med sig själv eller med oss. Hon är säkert jätte kompetent men vi klickade inte, jag önskar att jag hade sagt till och bytt bm, men insåg nog inte det då men har förstått det efteråt, vikten av bra stöd av en medvarande bm.
Bm sa att man skulle kunna ta hål på fosterhinnan. Jag förstod inte först att det var en fråga, men insåg det och sa till henne att göra det som hon ansåg var bäst. Så hon tog hål på den med en jätte virknål och vattnet forsade, jösses vad med vatten det kom, syndafloden. Bm gick och bytte kläder. Hehe...
Mellanskedet var jobbigt. Jösses vad ont det gjorde. Jag hade sagt innan att jag helst stod upp. Men hon (bm ville ha mig i sängen på sidan och sen på rygg för att sen stå på knä och luta mig över huvudändan på sängen. Borde ha sagt till igen att jag ville stå på golvet, men var inte alltför talför.
Testade lustgasen, funkade inte för mig. Förstod inte då att jag borde ha lagt den åt sidan.
Jag tog bort den såfort jag blev yr, då var värkarna inte ens uppe i hälften, så det enda som hände var att jag blev yr, tappade koncentrationen och kontrollen samt att smärtan fortfarande i stort sett var olindrad när den nådde sin topp...suck... (AJAJAJAJAJ!)
Jag vrålade inte, men visst ojade jag mig högljutt... :/
Bm bestämde att jag skulle börja krysta trots att krystvärkarna inte kommit igång.
W kom inte ner i läget, utan var för högt upp i kanalen, och jag hade det mkt jobbigt.
Så sagt och gjort -KRYSTA!
Krystade 1,5 h innan han kom.
En annan bm kom in och tryckte mig på magen för att hjölpa W att komma ner, en annan usk hjälpte mig att hålla upp mitt huvud under krystningen och "min" bm breddade hålet...
(hehehe.... man måste inte läsa om man inte vill...)
Kryst och stånk, jag fick dra i lakan och ibland i mina ben. Mellan krytningarna så var det bara att slappna av, eller kollapsa om man hellre vill säga så. Krystningen upplevde jag inte som smärtsam.
FÖRRÄNS jag inte fick krysta i värken utan den skulla andas bort. MEN HALLÅ vad ont det gjorde.
Sen kom han, jag sprack, han var fin....
Tog ett tag innan vi fick kollat att det var en pojk.
Doktor tillkallades för att kontrollera diverse muskler, de var hela så bm startade syjunta "downthere". Hon kunde inte bedöva överallt, men då funkade lustgasen.
Det var det...
Fick värkar på onsdagen runt 15 tiden. Vi åkte till Floda på kalas och firade min bror som fyllde 34 (!).
Hade värkar hela natten, tog alvedon och en dusch innan jag gick och la mig då jag hört att förvärkar ska försvinna då, men de visade sig vara "riktiga" värkar.
De var ung med 6 minuters mellanrum. Slumrade 2 stycken 45 minuters stunder framåt morgonen. Stefan låg bredvid och sov som en prins då jag sagt till honom att det inte är någon idé att vi båda ligger vakna och blir alldeles trötta till dagen efter. Och att jag antagligen skulle behöva honom pigg ;)
På torsdag kväll gick jag och badade. Då hade jag haft värkar heeela dagen. Badade 3 timmar. Jösses vad skrumpen man kan bli. Badade och profylaxandades. Stefan kollade på dvd och kom och fyllde på varmt vatten emellanåt...
Jag gick upp ur badet när jag började få svårt att slappna av. Klädde mig och sedan ringde vi förlossningen vid 21.30 tror jag. Jag bad stefan ringa men de ville ju såklart prata med mig, så det var bara att andas bort värken och ta telefonen.
De sa att det absolut verkade som om jag var i förlossningsarbete och att vi var välkomna in.
Jag ringde mamma, utryckte min oro över att om det gjorde sådär ont att vara öppen 1-2 cm hur ont skulle det då inte göra att vara öppen 8! Jag var ganska säker/orolig över att vi skulle få åka hem igen och försökte väl ställa mig in på det.
Stefan glömde sin mat hemma (runt vilken vi haft ganska många disskusioner) så jag tvingade honom att vända hem igen, ÖVER FARTGUPP -MED VÄRKAR(!) för att hämta den.
Inne på förlossningen så var jag öppen 8 =)
Wow, superwoman!!! ;)
Jag fick frågan om smärtlindring men blev mest undrande om det inte skulle göra mer ont än så. Jag tog ingen och resten av öppningskedet gick jätte bra. Vi gick runt i korridoren och hade det gott och andades genom värkarna. Stefan var ett enormt stöd och jätteduktig!
Tyvärr så var den bm som vi fått inte den bästa. Kände inte att vi fick ngn bra kontakt och hon mumlade mest lite för sig själv så att man hade svårt att avgöra om hon faktiskt pratade med sig själv eller med oss. Hon är säkert jätte kompetent men vi klickade inte, jag önskar att jag hade sagt till och bytt bm, men insåg nog inte det då men har förstått det efteråt, vikten av bra stöd av en medvarande bm.
Bm sa att man skulle kunna ta hål på fosterhinnan. Jag förstod inte först att det var en fråga, men insåg det och sa till henne att göra det som hon ansåg var bäst. Så hon tog hål på den med en jätte virknål och vattnet forsade, jösses vad med vatten det kom, syndafloden. Bm gick och bytte kläder. Hehe...
Mellanskedet var jobbigt. Jösses vad ont det gjorde. Jag hade sagt innan att jag helst stod upp. Men hon (bm ville ha mig i sängen på sidan och sen på rygg för att sen stå på knä och luta mig över huvudändan på sängen. Borde ha sagt till igen att jag ville stå på golvet, men var inte alltför talför.
Testade lustgasen, funkade inte för mig. Förstod inte då att jag borde ha lagt den åt sidan.
Jag tog bort den såfort jag blev yr, då var värkarna inte ens uppe i hälften, så det enda som hände var att jag blev yr, tappade koncentrationen och kontrollen samt att smärtan fortfarande i stort sett var olindrad när den nådde sin topp...suck... (AJAJAJAJAJ!)
Jag vrålade inte, men visst ojade jag mig högljutt... :/
Bm bestämde att jag skulle börja krysta trots att krystvärkarna inte kommit igång.
W kom inte ner i läget, utan var för högt upp i kanalen, och jag hade det mkt jobbigt.
Så sagt och gjort -KRYSTA!
Krystade 1,5 h innan han kom.
En annan bm kom in och tryckte mig på magen för att hjölpa W att komma ner, en annan usk hjälpte mig att hålla upp mitt huvud under krystningen och "min" bm breddade hålet...
(hehehe.... man måste inte läsa om man inte vill...)
Kryst och stånk, jag fick dra i lakan och ibland i mina ben. Mellan krytningarna så var det bara att slappna av, eller kollapsa om man hellre vill säga så. Krystningen upplevde jag inte som smärtsam.
FÖRRÄNS jag inte fick krysta i värken utan den skulla andas bort. MEN HALLÅ vad ont det gjorde.
Sen kom han, jag sprack, han var fin....
Tog ett tag innan vi fick kollat att det var en pojk.
Doktor tillkallades för att kontrollera diverse muskler, de var hela så bm startade syjunta "downthere". Hon kunde inte bedöva överallt, men då funkade lustgasen.
Det var det...